Från grupparbetstrauma till manusromantik

I skolan avskydde jag grupparbeten. Det störde mig att upplägget var så uppenbart dysfunktionellt. De som ännu inte fått möjlighet att se sig själva som kapabla skolelever lutade sig bakåt och satt av tiden, medan de redan duktigstämplade gjorde jobbet. Varje gång. Ändå fick det fortgå. Jag minns att jag längtade efter mer lärarledd undervisning och eget arbete.

I arbetslivet har jag över tid lärt mig hur gott samarbete faktiskt kan vara. När kompetenser flätas ihop och blir något som aldrig hade kunnat åstadkommas av enskilda individer. När idéer och ordval bollas runt mellan olika hjärnor och växer för varje studs.

Samarbeten funkar bra – så länge gruppen har en gemensam ledstjärna. Så länge sammanhanget är tryggt och människorna känner sig både säkra och respekterade i sina roller.

Men det där idealtillståndet finns ju bara ibland. Vem känner sig trygg, säker och respekterad för jämnan – och med precis alla de möter? Och hur ofta är ledstjärnan exakt densamma, även om riktningen är någorlunda gemensam?

Det är ganska naivt att tro på ett samarbete helt utan krångel.

Så på senare tid har jag börjat odla en ny romantisk idé om samarbete – och mer specifikt om att skriva ihop.

Tänk dig ett amerikanskt writers room för en film eller tv-serie. Luften bär stråk av vidbränt kaffe, och manusförfattarna står framför sina upptejpade utkast, gestikulerar, funderar. Någon deppar ihop i ett hörn – innan hen studsar upp med ett tjut! Det gemensamma kedjeskrivandet har lett till ett genombrott.

Just innan sekundvisaren ljudligt klickar in på deadline, lämnas ett dundermanus över till producenterna.

Hårt arbete lönar sig. Men framförallt är det tufft samarbete som lönar sig. Nästan varje gång.